Susanne Ljungskog var mycket sportig redan som barn. Förutom cykel sysslade hon med fotboll, löpning och utförsåkning. Närmare bestämt var Susanne 12 år då hon började med cykel, på initiativ från sin far.

För nättidningen Sporthälsa berättar Susanne att det var under en nybörjartävling som det gick upp för henne att hon vill bli cyklist. Men inte vilken cyklist som helst, utan bäst i världen. Cykeln gav henne känslor av att vara i kontroll över fordonet, och när vinden låg rätt så njöt hon.

Man skulle också kunna kalla det för att ha den rätta fingertoppskänslan. Ganska snart stod det tydligt att Susanne var en begåvning på cykel. Hon vann tävlingar och var motiverad. Som stöd hade hon en energisk cykelklubb med många bra ledare.

1993 tävlade Susanne första gången i landslaget, och 1994 vann hon två SM-guld. Susannes målmedvetenhet fick mycket uppmärksamhet, eftersom hon var tydlig med vad hon ville, och vad hennes målsättning var: att bli bäst i världen.

Men framgångar inom idrott uppnår man i regel inte helt ensam. En viktig roll för Susannes segrar har Klas Johansson spelat. Han kom tidigt in i Susannes liv, som tränare, partner och sist men verkligen inte minst, mekaniker. Tillsammans med Klas anpassades Susannes cykel så att den skulle passa henne, och hjälpa henne få ut allt i form av kraft, fysik och trampegenskaper. Susanne är övertygad om att det var detta fokus på detaljer som gav henne världsmästartitlarna och även andra segrar. I cykelvärlden är det många element som måste stämma för att man ska vinna, av vilken tur är den som är svårast att styra över. Men satsning på allt det andra gör att turen, när den väl infinner sig, får bättre förutsättningar att ge den där sista skjutsen som behövs för en seger.

Vetskapen om att det är viktigt med stöd inom idrotten har präglat Susannes livsval efter karriären, då hon startat och drivit ett nätverk för kvinnliga cyklister.