Om kvinnlig idrott tvingas man ännu idag konstatera att den i mångt och mycket står i skuggan av den manliga. För även om det i årtionden arrangerats tävlingar för kvinnor i cykel, är det de stora mästerskapen där män tävlar, såsom Tour de France, Giro d’Italia och Vuelta Espana, som är mest populära, och därmed lockar flest rika sponsorer. Männens plånböcker är betydligt fetare än kvinnornas även inom cykelsporten.

De flesta sportintresserade kan säkert nämna minst några manliga elitcyklister, men kan de nämna någon kvinnlig? Jag kunde inte det för några år sedan, även om jag följer cykelsport av och till, främst i samband med vårklassiker och Grand Tours. Det är pinsamt att erkänna det, men de är intressantare. Jag inser dock att det inte bara är mitt fel, utan att min okunskap till stor del beror på att männens cykel får mycket mer uppmärksamhet i form av till exempel sändningstid på TV.

Vad kan vi då göra för att stärka kvinnlig idrott? Ett sätt är att gå samman i nätverk. Nätverk har historiskt sett varit viktiga då män vuxit sig starka, eftersom nätverk erbjuder stöd, rekommendationer och vi-känsla.

En som insett vikten av nätverk för kvinnor är tidigare proffscyklisten och världsmästaren Susanne Ljungskog. Sedan Susanne avslutade sin karriär 2010 driver hon nätverk för kvinnliga cyklister. Inom nätverket delas kunskap och erfarenheter om cykelteknik och utrustning, men man ser också till att umgås över mat och annat socialt stärkande. Syftet är i första hand hälsa och välbefinnande, inte att vinna världsmästerskap. Men på lång sikt vet man aldrig – kanske detta sätt att tänka framöver alstrar någon ny kvinnlig världsmästare? Jag tror att det först och främst bidrar till att stärka bilden av kvinnor som aktiva och sportiga, lockar fler tjejer till sporten, och i en bättre framtid höjer statusen för kvinnlig idrott.